Torsdag och 7 veckor…

”Tiden går fort” brukar man säga.
Men dessa 7 veckor, för mig, känns som en evighet. Idag föddes det ju en prinsessa här i Sverige och det är ett jäkla stohej. Vad känner jag? Jo, bara avundsjuka å ledsamhet. Min bäbis skulle ha varit 7 veckor och vi skulle snart ha haft ett dop att se fram emot.
Det här tomrummet jag har kommer nog ingen kunna fylla. Och den känslan är hemsk. Och det är jobbigt att möta folk då de tycker man ser så hel å ren ut. Så ”vanlig”. Vad förväntar man sig? Att jag ska se förjävlig ut? Gråta hela tiden? Vara som en zombie? Visst var jag så de första 2-3 veckorna, men sen försöker man ju…
Men det e nu det riktigt jobbiga arbetet kommer. Folk tror man har sörjt klart. Att bara för man inte hela tiden visar utåt att man är ledsen så är man inte det. Vilket är sååå fel. Jag är otroligt ledsen, sårad, ensam.
Men det syns inte på utsidan.
Folk frågar också om man har bättre å sämre dagar. Mitt svar är; Jag har bättre å sämre TIMMAR numera. Har inte kommit så långt som till dagar än. Herregud. Det har ju inte ens gått två månader än :(
I miss him like crazy. Å jag försöker göra saker för att göra smärtan mindre.
Har ju som sagt var tagit upp hästarna igen, rider lektion en gång i veckan sen i tisdags. Sen har vi skaffat underbara Kompis. Mitt lilla substitut till vad jag skulle ha haft känner jag. Där kan jag iallafall lägga en hel del av den kärlek jag har inom mig till en annan individ.
Det räddar mig givetvis att ha nåt som jag tycker är riktigt skoj att göra emellanåt. Men inte jämt.

Som nu… tårarna strömmar nerför mina kinder och jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan. Göra ett mirakel och rädda mitt barn.
Men det går inte…

 

Igår var jag och åt lunch med Dessie. Vi gjorde en ”klassiker” och drog till Tacobar i Solna! Det var jättekul att träffa henne igen, synd att hon inte mår så bra och synd att hon kände det jobbigt att träffa mig. För även om hon inte sa det rakt ut så märke jag att detta möte hade hon bävat för. Med skräckblandad förtjusning om ni förstår vad jag menar.
Innan vi for iväg så tog jag med mig Kompis upp till bokningen (mitt gamla jobb) och träffade där Eva, Isak, Tommie, Janne och Lotta. Så himla roligt att se bekanta ansikten. Folk man tycker om.
Saknar verkligen mitt gamla jobb på det viset. Hade alltid skoj med mina arbetskamrater! Stod och pratade med Lotta (min gamla chef) i en halvtimme och hon e verkligen bra! Skönt att få prata med nån som har sympati på rätt sätt. Som säger rätt saker.
Och Kompis blev ju allas favorit såklart, även om hon var lite reserverad i början ;)
Däremot var hon jätteduktig i bilen och sov så fint där trots att vi lämnade henne själv en stund. Matte blev stolt! :D

Idag på fm har vi börjat smygträna med klickern. Både hon å jag e nybörjare på det, så vi tar det med ro! Det jag fokuserar på nu är att jag ska hitta rätt tajming och att hon ska förstå att det är en belöning!
Hon var som vanligt superduktig och vi fick in ”sitt” samt ögonkontakt träning också. Mycket duktig tjej! Nu ligger hon i husses knä å sover medans han sitter å surfar. Multitasking ;)

Och vad händer idag då? Jo, Jinnie jobbar vidare med sin process. Försöker hitta saker som är kul å i helgen gör vi en av dom grejerna.
Ikväll kommer nämligen Ammi hit och sover över för imorgon tar vi bilen ner till Kinna, till Niklas krog, och gör ”Kinna by night” därnere. Hotell e bokat och vi är laddade! Eller ja, imorrn är vi nog det ;)
Lovar att uppdatera er med bilder och korta storys därifrån medans vi är därnere! Jag hoppas på mycket skratt, goda drinkar och bra musik! :)

Nu ska jag åka ner med min familj till Bussgods och hämta ut ett paket. Vi har köpt ett nytt objektiv till kameran :) Sen blir det en sväng till ICA å handla också. Måste skaffa groggvirket till imorrn!

Ha en supertrevlig torsdag och tänk på att inte ta nåt för givet. Var rädda om de du älskar och värna om dig själv <3

2 reaktion på “Torsdag och 7 veckor…

  1. Jag tror det är svårt för en utomstående att förstå en så stor sorg du bär på. För alla andras liv fortsätter som tidigare, medan ens eget liv stannar upp lite. Det tar lång tid att komma tillbaka, det tar lång tid att tillåta sig själv att skratta och vara glad på riktigt. Jag hade enorma skuldkänslor första gångerna jag kände mig glad efter pappa gick bort, hur kan jag vara glad när jag förlorat min pappa? När han inte får vara med och dela glädjen. Men efter varje gång så kommer skuldkänslorna efter längre tid och en dag känner man fortfarande sorg efter den man förlorat och man kan vara ledsen. Men då kan man även känna glädje inför annat. För vissa går det fort, för andra tar det lång tid.

    Och jag tycker du passar i gult och du såg pigg och fräsch ut. Och ja, jag säger vad jag tycker. Inte för att jag tror din smärta är borta, utan för att jag helt enkelt tyckte så den dagen. Jag gillar komplimanger, både att få och ge.

    Du, vi ses snart!! =D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *