stallplats och hästköp! How to?!

Kikar så smått på häst, men blir faktiskt lite nojjig!
Vart har alla ärliga människor tagit vägen? Kan man inte köpa häst idag utan att bli lurad?
Eller det här med annonser, varför skriver man inte ut direkt den bästa infon om hästen, lägger in länkar till filmer osv. Spar en jädrans massa tid för både säljaren och köparen.

Kikade in på en annons idag på en ursnygg skimmel -irländare <3
Visserligen 5 år, men är den riden som den ska så är det ju ingen fara… Men när man väl fick svar så visade det sig att den var intagen från Irland i mars. Hoppad några gånger och inte utbildad. Inte alls var som framgick i annonsen kan jag meddela :(
Surt sa räven.

Men men… Har ju hittat två coola hästar utomlands, men ja… har lovat Jugge att inte handla häst så. Så det får jag nog se till att hålla.
Nä, det som är mest intressant just nu är en skäck, 8 år… Får se om den håller måttet eller om det också blir en besvikelse….

Sen har vi det här med stall. Ska rada upp det extremt kortfattat så ser ni nog grejen…

Stall 1:
Allmänt stökigt intryck.
Ca 20 boxar
Flera olika stall på gården.
Trevligt folk.
Rullande schema för helger lunch/intag.
Liten ridvolt.
Långt till hagar.
Ledig plats finns nu.

Grund hyra 2700:- + tillägg för torven ( ca 5-600:-(månad)

Stall 2:
Ordning och reda.
Ca 12 boxar
Lättjobbat, nära till hagar, foder osv.
Skrittmaskin + solarium
Stort fint, ljust ridhus.
Trevligt folk, raka puckar.
Mycket träningar anordnas.
En fast dag i veckan med intag  + kvällsfodring
Ledig plats finns nu.

Hyra 4000:- + inköp av eget kraftfoder (ca 300:-/månad MAX)

Stall 3:
Ordning och reda, rent å fint
Ca 8 boxar
Otroligt lättjobbat.
Ridhus + fin utevolt.
Träning ordnas.
Varierade hästtyper
Egna pass i veckan.
Kö för plats.

Hyra 3000:- inkl. foder och strö.

Stall 4:
Har jag inte varit i än. Rapport kommer…

 

Det är även närmast till stall 3. Så synd att det inte fanns plats där. Eller vad säger ni?

Fan va jag saknar Stångberga å Johan & Ninnan! Där trivdes jag… Kan ni inte flytta hit igen? :)

Vad hände här?

Nelson – för ful för föräldrarna?

Lille Nelson var för ful för att behållas. Så går i alla fall ryktena om den lilla papegojungen som stöttes bort av sina föräldrar när han nyligen kläcktes på ett zoo i Tyskland.
Hans ägg var det enda i kullen som kläcktes, men föräldrarna, ett par Keapapegojor, ville ändå inte ha honom, skriver Metro.

Nu vårdas Nelson i kuvös. En zootalesman säger att det är osäkert om han kommer att överleva.
Nelson vägde 11 gram när han föddes, enligt tidningen Bild.
Blir han fullvuxen kommer han att väga över ett kilo. Om han överlever lär han få sin revansch. Fullvuxen har Nelsons art vackra orangeröda fjädrar och en olivgrön färg, skriver Metro.

 

Så liten, så ful, så cool! :) Go Nelson – du överlever!

Folk och fä

Överreagera. Gör inte folk ofta det?
Egoistiska… och folk i allmänhet märker det inte ens? De tror att dom är så snälla, omtänksamma, oegoistiska. Fast i själva verket är det egentligen tvärtom! Jag är så less på skiten, om jag nu får dra in mina egna åsikter i det hela….
Om man har problem med nåt, kan man inte säga det rakt ut istället för att hålla käften, tiga och sen tillslut prata med nån helt annan person om det? För att det senare ska komma fram en massa skitsnack? Jag förstår inte den saken? Gör man det för att man är rädd för personen som borde konfronteras? Eller har man så dålig självkänsla att man tror att jorden ska gå under om man säger nåt?
Jorden GÅR INTE under om man konfronterar nån, eller säger det man tycker. Jag lovar. Det här är egentligen skitsaker. Nåt som tar plats i ditt huvud fast det inte behövs. Eller hur? Visst finns det viktigare saker man kan ägna sina tankar åt?

När jag blev gravid, så blev jag glad. Skräckblandad förtjusning såklart. Men av mina kompisar så möttes jag av olika reaktioner. De flesta sa nåt i stil med ”oj” ”hjälp” ”ska du bli mamma? Haha!” osv. Det gjorde att jag kände mig osäker på det hela. Att graviditeten var nåt fult, nåt man inte skulle.
Jag backade undan, lät mitt liv jobba på som det alltid ha gjort. För att vara gravid är INTE att man är sjuk på nåt vis. Man kan fortsätta PRECIS som innan, tills magen e så stor så det inte går av olika skäl ;) Men man kan träna om man alltid gjort det, rida, köra bil – u name it. Livet stannar inte bara för att man har en liten i magen….
Nä, det kan jag säga att det gjorde det 41 veckor senare när det lilla livet inte fick leva… :(

stannar livet.

Alla är vi olika och jag lägger inte i nån bedömning i vad andra gör mitt sitt liv. Men min åsikt är såhär… Dessutom är jag kanske äckligt ärlig numera. Jag ser lite annorlunda på saker och ting. Har blivit en vuxnare människa. Det får ni ta, eller lämna mig. Jag smusslar inte för nån längre. Orkar inte bry mig. Dramaqueens och annat drägg får åka vidare utan mig i sitt liv. Jag har annat att tänka på, bättre saker att lägga tid å energi på. Men är du däremot en ärlig, rolig människa som vet att allt handlar om att ge och ta i livet.. Då har du mig en som trogen vän forever!
Just nu är jag nog ingen glad energiknippe som man får massa utav. Nää, just nu är jag nog den som tar energi… Jag försöker hålla ångan och glädjen uppe bland folk, men vet inte om jag lyckas?! Vet att jag inte alltid gör det, men dom gånger jag försöker, ser ni nån skillnad?

Jag är så jävla ledsen. Många ord som jag hör skär som en kniv genom min kropp. Men utåt syns det inget.  Och du som sa det märker kanske inget. Där vet inte jag om jag gör rätt eller fel? Ska jag säga nåt, eller ska jag låta det passera obemärkt förbi?Är det nåt som andra bör ta del av eller är det bara mitt egna tänk som är galet? Jag vet inte… Hittills har jag valt att inte säga nåt… :/

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag KAN bli gravid igen. Men jag vet inte om det går. Do-Do var ev. ett lyckoskott… Så min sorg känns ännu större för jag vet inte om det går igen… Det är så otroligt tung börda att ha på sina axlar. Åren går, tiden går. Jag är tjock. Jag är ledsen.  Bla bla blaaaa…..

 

Torsdag och 7 veckor…

”Tiden går fort” brukar man säga.
Men dessa 7 veckor, för mig, känns som en evighet. Idag föddes det ju en prinsessa här i Sverige och det är ett jäkla stohej. Vad känner jag? Jo, bara avundsjuka å ledsamhet. Min bäbis skulle ha varit 7 veckor och vi skulle snart ha haft ett dop att se fram emot.
Det här tomrummet jag har kommer nog ingen kunna fylla. Och den känslan är hemsk. Och det är jobbigt att möta folk då de tycker man ser så hel å ren ut. Så ”vanlig”. Vad förväntar man sig? Att jag ska se förjävlig ut? Gråta hela tiden? Vara som en zombie? Visst var jag så de första 2-3 veckorna, men sen försöker man ju…
Men det e nu det riktigt jobbiga arbetet kommer. Folk tror man har sörjt klart. Att bara för man inte hela tiden visar utåt att man är ledsen så är man inte det. Vilket är sååå fel. Jag är otroligt ledsen, sårad, ensam.
Men det syns inte på utsidan.
Folk frågar också om man har bättre å sämre dagar. Mitt svar är; Jag har bättre å sämre TIMMAR numera. Har inte kommit så långt som till dagar än. Herregud. Det har ju inte ens gått två månader än :(
I miss him like crazy. Å jag försöker göra saker för att göra smärtan mindre.
Har ju som sagt var tagit upp hästarna igen, rider lektion en gång i veckan sen i tisdags. Sen har vi skaffat underbara Kompis. Mitt lilla substitut till vad jag skulle ha haft känner jag. Där kan jag iallafall lägga en hel del av den kärlek jag har inom mig till en annan individ.
Det räddar mig givetvis att ha nåt som jag tycker är riktigt skoj att göra emellanåt. Men inte jämt.

Som nu… tårarna strömmar nerför mina kinder och jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan. Göra ett mirakel och rädda mitt barn.
Men det går inte…

 

Igår var jag och åt lunch med Dessie. Vi gjorde en ”klassiker” och drog till Tacobar i Solna! Det var jättekul att träffa henne igen, synd att hon inte mår så bra och synd att hon kände det jobbigt att träffa mig. För även om hon inte sa det rakt ut så märke jag att detta möte hade hon bävat för. Med skräckblandad förtjusning om ni förstår vad jag menar.
Innan vi for iväg så tog jag med mig Kompis upp till bokningen (mitt gamla jobb) och träffade där Eva, Isak, Tommie, Janne och Lotta. Så himla roligt att se bekanta ansikten. Folk man tycker om.
Saknar verkligen mitt gamla jobb på det viset. Hade alltid skoj med mina arbetskamrater! Stod och pratade med Lotta (min gamla chef) i en halvtimme och hon e verkligen bra! Skönt att få prata med nån som har sympati på rätt sätt. Som säger rätt saker.
Och Kompis blev ju allas favorit såklart, även om hon var lite reserverad i början ;)
Däremot var hon jätteduktig i bilen och sov så fint där trots att vi lämnade henne själv en stund. Matte blev stolt! :D

Idag på fm har vi börjat smygträna med klickern. Både hon å jag e nybörjare på det, så vi tar det med ro! Det jag fokuserar på nu är att jag ska hitta rätt tajming och att hon ska förstå att det är en belöning!
Hon var som vanligt superduktig och vi fick in ”sitt” samt ögonkontakt träning också. Mycket duktig tjej! Nu ligger hon i husses knä å sover medans han sitter å surfar. Multitasking ;)

Och vad händer idag då? Jo, Jinnie jobbar vidare med sin process. Försöker hitta saker som är kul å i helgen gör vi en av dom grejerna.
Ikväll kommer nämligen Ammi hit och sover över för imorgon tar vi bilen ner till Kinna, till Niklas krog, och gör ”Kinna by night” därnere. Hotell e bokat och vi är laddade! Eller ja, imorrn är vi nog det ;)
Lovar att uppdatera er med bilder och korta storys därifrån medans vi är därnere! Jag hoppas på mycket skratt, goda drinkar och bra musik! :)

Nu ska jag åka ner med min familj till Bussgods och hämta ut ett paket. Vi har köpt ett nytt objektiv till kameran :) Sen blir det en sväng till ICA å handla också. Måste skaffa groggvirket till imorrn!

Ha en supertrevlig torsdag och tänk på att inte ta nåt för givet. Var rädda om de du älskar och värna om dig själv <3

Onsdag

Tiden går. Imorgon är det 4 veckor sen det hände. Å till råga på allt så ska vi dessutom träffa Leif som var den läkare som gjorde konstaterandet. Vad vi ska prata om vet jag inte riktigt, men förhoppningsvis är några provsvar klara och kan gås igenom… Sen har jag ju lite frågor helt klart.
Ja… det lär bli en tung dag.
Som tur är ska inte Jugge arbeta sen på kvällen och det tackar jag för. I måndags, efter kuratorn gick det inte alls bra så då fick han åka hem efter 3 timmar på sitt jobb… Jag var ett nervvrak!

Gårdagen var dock betydligt bättre. Fick även besök av Jessica på kvällen och vi åt finmiddag ihop ;) Var skönt att få prata lite minnen från jobbet, nuläget där och sen höra om hennes nya jobb hon börjar på idag! Hoppas det går jättebra Jessica!! :)
Hon åkte hem vid 20 och då hamnade jag framför datorn… Vid 23,30 kom Jugge hem och jag tror jag kom i säng vid 2 tiden…
Tänk va annorlunda det skulle ha sett ut… Man skulle säkert ha klagat på den lilla sömn man fått, hur det hade varit att byta bajsblöja efter bajsblöja… amningens vara eller icke vara mm.
Men istället sitter man här. Tyst och tomt hemma. Jugge sover och jag sitter framför dumburken för att försöka hitta nån timme av ”roande”.

Ja ni… Svårt att förstå för en som inte varit med om en stor sorg. Det går inte att beskriva heller… Men för er därute. Försök ta vara på dom runtomkring er som faktiskt betyder nåt. Var snällare mot folk än va du känner för att vara.
Tänk mer på dig själv och stå för det du vill, tycker och känner.
Livet går dig förbi om du inte gör nåt. Ta hand om det. Ta hand om dig. Ta hand om varandra.

Tack!

Sitter å ögnar igenom de kommentarer jag fått här på bloggen, Facebook och har i tanken på de sms jag fått av er… fina fina vänner!
Har inte haft orken att kommentera alla, men ni ska veta att vartenda ord har gått rakt in i hjärtat!
Det är i stunder som dessa då man ser vilka som verkligen står bakom en/ med en och man blir förvånad över att faktiskt vissa gör det. Folk man inte har så nära kontakt med har skrivit de mest fantastiska saker, gjort en riktigt rörd och varm, medans de som man trodde skulle höra av sig har inte sagt ett ljud…

Förstår ju att vi alla e olika som människor, vi hanterar saker på olika sätt. Men efter det som hänt oss så kan jag säga att man ser livet med helt andra ögon.
Min kopp är inte längre halvtom, den är halvfull…
Jag uppskattar saker på ett annat sätt än innan, det känner jag redan nu. Medans vissa saker har fått mindre prioritet.
Nu ska jag bara bena ut vad som är vad…

 

Do-Do….

Do-Do…

Mitt hjärta är sönder… ett stort hål har det fått och jag vet inte om det nånsin kommer läka…

Som jag tidigare har nämnt så bestämde jag mig för att 2011 skulle bli förändringens år. Och det blev det ju verkligen! Jugge å jag fann varandra igen, på ett nytt sätt. Jag böt jobb, hade lite flyt med det mesta, bilen ställdes ut på Elmia, vi fick en sponsor, samt åka runt på en del roliga evenemang. Men sen blev jag även gravid!
Mycket stort för oss, då vi inte trodde jag kunde bli det…

Så den 25 december fick en ny innebörd för mig och Jugge… Det var då vår förstfödda blev beräknad. Ett datum att se fram emot, en tid då allting skulle ändras. Å ja… det har det ju gjort.
Min graviditet har nog varit utav det bättre slaget. Har inte haft problem med ryggont, illamående etc. Mina värden har hela tiden varit perfekta. Gick inte upp så mycket i vikt. Bebisens hjärtljud har varit starka och precis så som de ska vara.
Ja, enligt alla – perfekt!
Men nu…. det e inte perfekt längre. Vårt barn finns inte. Han är inte här. Jag får inte vara mamma!!

Vi hade ju planerat så mycket. Sett fram emot. Köpt saker, fått kläder och allt det där man gör när man väntar en liten….
Till vilken nytta då?

När vi hade gått en vecka över tiden fick vi åka och göra ett ultraljud som man tydligen alltid gör för att kolla så att allt e ok.
Man kollar då mängden fostervatten samt gör en uppskattning om hur mycket bebisen väger.
Det gjorde vi i måndags. 2 Januari.
Även där var allt helt normalt, lite mindre fostervatten som sig bör, eftersom man gått över tiden och de beräknade Do-Do´s vikt på ca 3500g. Vi fick då även en ny tid till en specialist som sen vid V41 +5 ska göra en CTG koll på oss.
Dock så var det ju lite röda dagar osv, så vi tidigare la det till torsdag 5 januari. Men vi kom aldrig så långt.
På morgonen… 4 januari så vaknade jag runt 05,30 av att Do-Do sparkade mycket/rörde sig mycket i magen… Han har ju alltid varit sån, som rör sig mycket, så detta var inte så konstigt – mest utmattande. Så jag bad Jugge lägga handen på magen för att lugna ner honom – som blivande pappa så hade han tydligen den effekten! :)
Så vi låg där ett litet tag och mycket riktigt, Do-Do blev lugnare.
Sen åkte Jugge till jobbet och nån timme senare somnade jag om.
Vaknade vid 11 och kände att jag hade mensvärk.
Gick upp å gjorde en minitripp till Willys å köpte fralla, då jag var så himla sugen på det till frukost.
Dock kände jag att det var nåt som var på gång, då jag tyckte mensvärkarna ökade hela tiden.
Vid 13 tiden förstod jag att det var Do-Do som ville ut! Mina förvärkar var igång och regelbundna, så jag skickade ett sms till Jugge å skrev att det började hända saker!
När Jugge kom hem vid 16,30 så hade jag börjat tagit tid på mina värkar och det  var regelbundna och ca 1 minut långa. Hade väl en värk var 5 minut då.
Det eskalerade under kvällen till 4, 3 och vid 21,22 tiden så kände jag att jag hade väldigt ont och att värkarna kom snabbare å snabbare. Så jag ringde till förlossningen och fick prata med en Sirpa(?)
Hon frågade lite hur jag mådde, om vattnet gått, om detta var första barnet osv.
Tydligen hade jag alla rätt, för det var bara att komma in!
Ställde mig i duschen och upplevde de smärtsammaste värkarna hemma, bet ihop och gjorde mig i ordning och Jugge fixade allt med barnstol, väska osv.
Vi var på väg!! Nu skulle det ske!!!
Glada i hågen kommer ringer vi på klockan till förlossningen och efter en liten stund öppnar MIa – vår blivande undersköterska dörren och välkomnar oss.
Vi blir invisade till ett rum där vi ska tydligen få på oss en liten apparat där vi kan se hur värkarna är samt höra barnets hjärtljud.
Hon frågar mig vart de oftast har hört bebisens hjärtljud och jag sa ju som det varit de senaste 7 månaderna att – sätt den på vänster sida, vid naveln. Där har det alltid fungerat tidigare. Hon gör det, men inget hjärtljud.
Mia blir nog lite nervös och går å hämtar vår blivande barnmorska – Pernilla.
Hon letar också massor, men får det inte att fungera. Och nu blir jag å Jugge riktigt oroliga…
Ingen säger nåt… mest tyst.
Tillslut står det även en läkare därinne och då fattar vi att nåt e galet. De hämtar en ultraljudsmaskin, det hämtar en annan ultraljudsmaskin… men inget resultat. Och efter nästan 1,5h så hör vi orden från läkaren; ”Jag kan inte höra erat barns hjärta slå…”
Vilken käftsmäll!! Chock!
Mitt hjärta stannade och Jugge var tvungen att sätta sig ner för att inte svimma….
Nån minut senare säger de att de måste få dit en annan läkare som ska kontrollera innan något defenetivt sägs. Men vi visste ju.
Det gjordes ju ingen brådska nånstans, alla var lugna, och jag kunde höra de viska till varandra att det kunde ta en 40 min innan läkaren var här.
40 min??? Varför ingen brådska? Varför sa ingen nåt?
Vi blev skjutsade över till en förlossningssal och där fick vi vänta. Chockade, rädda, ledsna….
Tillslut kommer en civilklädd man in i rummet och då inser vi att det har fått ringa in en överläkare som även han gör kontroll med ultraljudsmaskin. Tillslut vrider han på skärmen, visar ett mörkt område på Do-Do´s lilla kropp och säger; ” Det här är erat barns hjärta, det slår inte…”

Efter dom orden så blir allt tomt. Man är som i en bubbla och man tror att man är med i en dålig film. Att det ska vara ett skämt!
”Snart kommer nån in och säger att allt var på låtsas”.
Men nää….
Istället får vi då reda på att jag måste föda ut bäbsien naturligt, men att jag kommer få all hjälp jag kan, så mycket bedövning de kan ge mig osv.
Så de undersöker mig och jag är öppen 3 cm och mina värkar fortskrider. Så de ger mig en ryggbedövning.
När den väl slog till så blev det lugnt 2 timmar. Vi fick tid att andas lite och börja ta in det som skett.
Så sjukt! Vårat barn är dött. Vi kommer inte få glädjas åt den här dagen. Vi blir inte föräldrar.

De undersöker mig,  gör hål på hinnor osv och senare får jag även bäckenbottenbedövning.
Tack gode gud för alla dessa medel. Vet inte vad jag hade gjort utan dom, för vilken smärta!!

På nåt konstigt vis så visste jag tydligen hur jag skulle andas mig igenom värkarna, och när de satte igång på riktigt så var det ingen lek längre…
Jugge hade även skickat ett sms till min mamma vid det här laget så hon fanns även vid vår sida. För jag kände det, när vi fått beskedet, att vi kommer aldrig klara detta ensamma!
Och mycket riktigt, det var ovärderligt stöd vi fick från henne!! Underbara, underbara mamma!

Jag kämpade på och vid 5 satte allt igång ordentligt. Vid 7 hade jag så ont så jag visste varken ut eller in och då kom även min första ”dipp”. Att jag kände att jag hade ju inget att kämpa för, mina tårar rann och jag kände att allt var meningslöst…
Men jag bet ihop, fick mer bedövning och det gjorde allt mer uthärdligt.
Strax därefter började de riktiga krystvärkarna komma, då man inte andas igenom dom, utan bara trycker på.
Vilken kraft man har! Helt galet.
Stackars Jugge blev nästan rädd när han satt vid mig då jag tydligen blev helt blå i pannan av den kraft jag skickade ut.
Förstår ni, den här förlossningen hade varit så fin om utgången hade varit en annan?
Allt gick bra, jag kunde t.om skratta lite, fick till ett skämt när lustgasen slog till, såg liksom ljuset i tunneln. Men jag bet mig själv i läppen flera gånger, då jag kom på att det här är ju inget roligt, jag får ju ingen belöning när det är klart….
Jugge var ett otroligt stöd för mig hela vägen… hade aldrig klarat mig utan min man! Stark, pushade på mig och var där hela tiden…
Kärlek!!

De sista krystvärkarna är ju bäst, då man vill och kan och förstår hur man ska bete sig.
Så sista timmen är som i ett sus för mig… men 09,12 föddes en alldeles, alldeles underbar liten kille. Vår son.
52 cm lång och vägde 3145g.
så liten! Så fin! Hur kunde jag få ett sånt fint barn? Å sen, till råga på allt, han fick ju inte leva!!!
Fan va livet är orättvist. Vad har vi gjort för att förtjäna det här?

De torkade av honom och sen fick jag hålla i vår bebis. Vår lila Do-Do…
Det sa ”klick”. Jag förstår nu vad alla pratar om… Mitt barn!! Mitt barn!!!
Jag ropade ut orden och blödde ordentligt inifrån! Tårarna forsade och jag ville inte tro att han var död.
Där låg han i min famn, så söt, varm… go! Man kunde tro att han sov… Så lugn…
Jag sa till Jugge att du måste hålla honom, du måste få känna!!
Så chockad fick han sätta sig ner och ta över vårt lilla knyte i famnen och den synen var otrolig. Pappa och son… Min familj för nån minut!! Otroligt!
Min mamma var nog lite chockad för att det var just en son vi fått. Vi hade haft rätt hela tiden…
Konstigt hur man kan känna på sig såna saker….
Jag tog mig tid och flyttade bort handduken för att kunna se lilla kroppen…
Jag hade ju sett fram emot att få pussa på händer och fötter, få krama det lilla livet, lära känna en ny person…
Han hade mina ”gropar” i händerna… pappas stortår och alldeles ………. perfekt.

Å nu… några dygn senare sitter jag här. Lördag morgon och klockan är nu närmare 9. Det har tagit mig nästan en timme att skriva det här…
Mina tårar forsar och jag känner mig så tom… Tom, men inte ensam.
Jag har turen att ha en otroligt fin familj runt omkring mig, fina härliga vänner som stöttar och finns här.
Jag är inte ensam, men mitt hjärta… det kommer alltid ha en liten bit förlorad till vår älskade son som jag aldrig får lära känna.

Jag älskar dig Do-Do!