Läser..gråter…tänker…

Sitter och googlar lite om graviditet. Tidiga tecken på graviditet och försöker minnas hur det var för mig…
Kom in på ett forum där de diskuterade om hur det är att bli gravid igen efter att ha fått ett änglabarn, som de så fint kallar det…

De bollar känslor, händelser och tankar kring det som händer när man bli gravid igen och jag slås av hur paniken ökar i mig. Som en fet snyting!
Jag blir kall, varm, ledsen, får nästan lite hjärtklappning.
Men samtidigt känner jag i mig att jag verkligen vill ha barn.

Ingen runtomkring mig kan förstå hur det känns att det har gått över 1,5år och jag har inget barn!! Känslan är fruktansvärd, hemsk, ensam och jag får kämpa varje dag med tankar som att det var mitt fel, det kommer hända igen, varför får dom och inte vi mm…
Man känner sig värdelös och tom.

Men det är ju bara att kämpa. Tårarna rinner och huvudvärken är ett faktum. Vi kunde inte åka ”räkmackan” som många andra gör. Vi kunde inte ”skita ut en unge”.

Idag är det måndag och 23 september. Om drygt två månader är det ett år sen vi begravde vår lilla son…
SÅ JÄVLA HEMSKT!!!!!

Mitt liv vänder

Vilken känsla det här är. Hade jag haft sorgkläder och bara gått i svart, så hade jag hängt av mig dessa nu. Nu för första gången känner jag att jag kan blicka vidare och ta mig an andra utmaningar.
Jag grät senast i förrgår av saknad av Do-Do, saknad av mitt lilla barn… Men samma dag så plockade jag faktiskt ner mitt  sorgebrev, vykort mm från väggen i sovrummet som har hängt där länge.
Jag lät ramen med kortet, hårtussen och fot/handavtrycket hänga kvar. Det är ju trots allt vårt barn.
Det kändes väldigt skönt att göra det och i samma veva så gjorde jag om i sovrummet. Böt gardiner, dammsög, böt lampor, satte upp tavlor på byrån mm. Fattas lite lampor till våra sängbord, men annars är vi på god väg. Kan ta lite kort och visa sen. Blev himla mysigt och lite mer personligt!

Nåt annat jag känner är att jag börjar bli lite mer redo och sugen på att försöka bli gravid igen. Är verkligen inte sugen på att gå 9 månader och vänta, men att få en bebis – ja! Å bara det är en stor känsla i sig. Jag känner mig redo!

Har börjat acceptera att jag aldrig ”kommer bli som förr”. Men vet inte om jag vill bli det heller. Jag gör det jag vill göra, stressar inte runt för att göra alla andra glada utan gör mer saker för mig själv å mitt å familjens välmående. Vilket känns väldigt upplyftande och rätt.
Man ska inte gå och må dåligt för andras skull. Man måste satsa lite mer pengar på sig själv så att säga. Må bra inifrån och ut. Annars klarar man inte kriser…

Vi har en spännande höst och vinter att se fram emot. Vi är så gott som klara med altanen, sen ska vi röja lite hemma och göra om lite där. Sen ska vi försöka sälja huset. Förhoppningsvis få det sålt, bo i en mindre lägenhet eller hus nånstans och bo billigare. Spara pengar och sen bygga ett eget hus!
Har hittat en toppentjej som kan hjälpa mig med hästen nån dag i veckan, så man får ett lufthål, vi ser över hur vi ska göra med alla våra bilar, vi planerar, klurar och går framåt.
En otrolig skön känsla och med en drivkraft jag inte kännt på flera år.
BRA JINNIE!!!

From nästa vecka börjar jag arbeta heltid igen. Jag hoppas jag klarar det också. Det skulle vara ännu en grej att ”bocka av”. En sak till som skulle lyfta mig och öka min självkänsla. För just nu är den på 0, zero, zip!
Pricken över i:t skulle vara att få åka utomlands nu under höst/vinter. Släppa ut allt skit och in med det nya. Punkt.

Mitt liv vänder och jag är otroligt tacksam för det. Otroligt tacksam för alla mina vänner som finns å stöttar, mina djur, min mamma, min familj, min sambo & alla andra som gör mitt liv BRA.
TACK!

DSC08782.jpg

såhär är det…

Klockan slår 17,16 och det är en torsdag, torsdagen den 18 juli. Sommarvärmen är tryckande och temperaturen är uppåt 28 grader varmt. Solen skiner och det blåser knappt nånting.
Vi är i ett litet radhusområde där det är full liv och aktivitet. Fönster och balkongdörrar står på vid gavel för att få inte lite luft, men det är knappt så det hjälper.

I ett av husen så bor en familj på två med sin lilla hund. De har haft en ganska bra dag hittills, en av varit helt ledig och den andra arbetar just nu halvtid, så de har hunnit med att åka till en bilhandlare och kolla in bilar, varit iväg till vattnet och badat hunden. Men ”frugan” i huset är så trött, så de beger sig hemåt för att pusta ut lite.
De sätter sig i soffan och flåsar lite av sommarvärmen. Även deras fönster och dörrar står på vidgavel, just för att ha chansen till en liiiiten vindpust!
Det som andra inte märker, men som dessa två gör är att barnen är ute och leker.

De hör två-tre pojkar som är på framsidan, springer, leker och far omkring högljutt. På baksidan – deras närmaste granne – med alla deras barn som tjoar, skriker och springer. Emellanåt blir skriken så högljudda så man undrar nästan om någon gör sig illa…
Den lilla familjen på två börjar skruva på sig i soffan. Skriken och lekarna som barnen utför skär i hjärtat. Omedvetet så gör det riktigt, riktigt ont…
Deras lilla son skulle ha varit 1,5år nu. Själv lekt, låtit och varit som barn är.
Men hemma hos dom är det så tyst å stilla… Bara tv:n som gör ljud ifrån sig…
Det slutar med att de får resa sig upp å stänga igen både entrédörren och balkongdörren bara för att de inte klarar av att höra barnens stim å stoj. De vet ju att de inte menar nåt illa. Men alla tar det för givet och det blir obarmhärtigt för paret….

De slår sig ner i soffan igen, tittar på varandra och sen tar de på sig skorna och går ut till bilen. De åker iväg… bara för att komma bort från det många tar för givet. Barnen, stojjet, leken.
De känner sig ledsna, vemodiga, ensamma.

Det skulle inte varit såhär! Dom skulle ha varit en familj på tre!!! Men som vanligt så får det istället komma ner en tår på kinden, de får aktivera sig med nåt annat och hoppas att den där känslan, den där då hela kroppen skriker, huvudet hänger inte med, magen vänder sig ut och in, att just den känslan försvinner snart…
För de själva tar inget för givet..
De har en förlorad son att sörja hela sitt liv.

Det var det.

Igår började jag jobba igen. Visserligen bara 2 timmar/dag, men ändå. Kändes skumt, konstigt, annorlunda och läskigt! Alla känslor på en gång. Men vi får hoppas det går bra, jag vill att det ska gå bra!

Idag har jag haft en tuff känslomässig dag… Jobbade på fm och sen for jag hem å böt om å for till stallet där jag skulle träffa Erika samt Jessica (som är numera Lordens nya medryttare)Var inte alls taggad, jag hade en bubblande, orolig känsla i magen… Vet inte hur jag ska beskriva den, men den är inte bra.
Det hela slutade med lite prat och lite gråt och jag blir fascinerad över min vän :)
Vi pratade en hel del om hur jag mår, om min stora saknad av min son…. fan. Det svider i mitt lilla hjärta… Det gör ont…

Nåväl. Kvällen har nu spenderats hemma med sambon, Kompis och faktiskt- årsmöte för husföreningen. Snacka om helomvändning! Men tror ni inte en granne är där med sin ettåriga son? Just idag…
Jag kan inte hantera såna där situationer. :( Vet inte vad jag ska göra. Spy? Gråta? Arg? Gå? Låtsas som ingenting?
Nää, jag vet verkligen inte….
Bläk.

Imorrn är en annan dag och då ska jag först arbeta, därefter hem för att senare fara till stallet. Imorrn ska jag ut i skogen och tänka på annat tänkte jag.
Wish me luck!

Puss å kram!

Mors dag

Nu skulle vår pojk varit ett år å strax 6månader…. Han skulle säkert ha varit klädd i nåt käckt med ascoola skor till.
Vi hade garanterat åkt till mamma, suttit ute å sett han spatserat omkring medans vi senare intar middag…
Ja, allt hade varit så självklart & mitt liv hade varit heeeeelt annorlunda.

Därför passar jag på att önska mig själv en bra mors dag.
Grattis, eller nåt.

Å all kärlek till MIN mamma!!! ❤❤❤

20130526-135505.jpg

5 januari

Vi skulle ha haft födelsedagskalas idag. Lillkillen skulle ha blivit ett år idag. Ett år….

Vi åkte upp till kyrkogården igårkväll och tände ljus. Det var tyst, lugnt och alldeles stjärnklart på himlen.
”Det här känns overkligt” sa Jugge när vi gick upp mot askgravlunden… Kan inte annat än hålla med. Det är inte såhär man ska fira sitt barns födelsedag.
Det ska vara ballonger, tårta och presenter. Inte gravljus.

 

Ett år sen

Ja, då var dagen här. Ett år sen det hände. Idag vid 11 tiden som mina värkar kom igång. Det var idag Jugge kom hem från jobbet på em och var så glad och förväntansfull. Vi var båda förväntansfulla…

Jag minns fortfarande hur känslan var i bilen på väg ner till BB. Vårt lilla barn skulle ju komma nu. Men, bara nån timme senare så var lyckan krossad och ersatt med chock, tårar och en hemsk, tom känsla.
Jag minns också känslan som infann sig när han sen morgonen efter vid 12 minuter över 9, kom ut, och jag fick hålla i mitt barn för första gången. Vilken känsla. Så unikt!
Han låg där i min famn. Varm och go. Blundade och man kunde nästan tro att han bara sov…. Men jag fick aldrig se hans fina stora ögon öppna sig.

 

Jag är så ledsen över det här och känner mig fortfarande väldigt tom. Han saknas!
Do-do kommer alltid att finnas med oss, kännas i våra hjärtan och alltid fylla våra minnen. Men jag skulle ge allt jag har för att få uppleva en timme med honom i livet!
Mitt älskade barn…. vad jag älskar dig!

God Jul

Jag saknar dig! Önskar, av hela mitt hjärta, att du hade fått vara med oss nu.
Här. Levande.

20121225-232534.jpg

Istället fick jag åka till graven. Det var tyst å stillsamt å snön ramlade ner… Jag tänker på dig – hela tiden!!!

20121225-232636.jpg

Ett ljus är från mormor – nu fryser du inte mer…
Ett är från oss… Föräldrar? Eller vad är vi?

Word up!

Som sagt, var i tisdags kväll iväg till Årsta Kyrka där ”Små änglar” hade ett öppet möte för oss som har förlorat ett barn.
Vi blev sammanlagt 3 familjer som kom och det var en annorlunda upplevelse. Dock måste jag säga att det kändes så konstigt, fast på ett bra sätt, att de visste vad jag pratade om. De nickade instämmande och man såg på dom att de faktiskt förstod. De flikade in egna ord, som lika gärna hade kunnat vara mina egna.
Jugge var med som stöd, fast han bara hatar sånt där stackarn. Men jag tror nog det var lite nyttigt för honom med. Att se, den där 1% som blir drabbade, faktiskt är fler än vi. Tyvärr.

Jul & Nyår står inför dörren och för många är det fullt av glädje, lycka och familjemys, för andra enbart ångest.
Jag vet inte vad jag känner. Vi skulle haft vår lille son som snart skulle fylla ett. Han skulle ha varit en pepparkaksgubbe på julafton, han skulle ha fått stå i centrum.
Men istället kommer jag få se på andras barn och sitta å bita mig i läppen för att inte bara skrika rakt ut!!!!
Min sorg tar överhand dessa tillfällen. Jag tycker det är så sjukt orättvist. Jag tycker inte vi var värda detta. Inte alls…
Men, jag antar att jag får göra som jag så ofta gör. Gå in i en skepnad där folk tror att allt är bra med mig. Le, hälsa, vara artig för att sen bryta ihop senare, ensam.

Ja, det kommer nog bli så.