Bra helg

Helgen har verkligen varit skön. Jugge har varit ledig och jag har faktiskt inte känt mig stressad. Tack sjukskrivning!

I lördags så åkte vi å kastade lite skräp på tippen och sen vidare upp till mor min där vi fick sån fantastisk middag! Jag hade kunnat suttit och ätit hela dagen! Hahaha! Supersmarrigt! Så det gjorde inget att jag fick med mig några matlådor hem ;) Tack mams! <3
Vi passade även på att gå igenom våra bebissaker som har stått hos henne i 3 år nu…. Det var hon som var snäll å rafsade ihop allt innan vi åkte hem från sjukhuset när vi förlorade do-do. Så vi slapp se allt…
Men nu är det lite nya tag, dock var det med blandade känslor som vi gick igenom allt. Vi har det mesta, men behöver kanske några saker i mindre strl. Så vi tog med oss lådorna hem och jag ska  väl sortera in allt i byrån någon dag. Ingen stress…

Igår (tänkte skriva idag, då det känns som söndag idag) så var vi ute och kollade bil, på Dormy och köpte byxor till Jugge och lite annat. Tog det riktigt lugnt och skönt. Så himla härligt!
Idag tog vi en biltur runt lite överallt och vi var även på Heron och där kikade jag på bla nya iPhone 6 +, å jag tror nog jag ska ”våga” prova den senare. Min nuvarande lur har liksom gjort sitt kan jag säga.. Hehe…

Resten av veckan är rätt planerad, även om den inte är överhopad. Dock vill jag inte ha för mycket att göra, då jag måste vila. Så nån sak om dagen är rimligt :P
Imorrn är det ultraljud igen, på onsdag ska jag se om mor min vill komma ner, på torsdag ska jag luncha med en kompis + tvättstugan och på fredag fyller Jugge år!
Då ska vi bla till Friends för att se mello! Hoppas det blir roligt!

När det gäller bebisarna kan jag uppdatera er med att de har sparkats som galningar i magen sen igår mitt på dagen. De slutar liksom inte, stora buffingar som verkligen syns och känns! Rätt coolt ändå, men man blir lite ”trött i magen” efter en stund… :)
Som tur är har det varit lite lugnare idag!

Nu har Jugge åkt och jobbat natt och jag tänkte se klart filmen vi har påbörjat!
Ha en fin tisdag!

jao.

Helluuu!

Jahaja, det var den helgen. Hur hade ni det?
Min helg har i stora drag varit väldigt bra, men igår… uscha. Igår fick jag en riktigt meltdown.
Kände mig totalt värdelöst, på allt!
Kan inte rida, är alldeles för tjock och äcklig. Värdelös pga att jag inte kan få barn. Saknade Do-DO mer än nånsin, värdelös matte till Kompis, värdelös hemma, tappade livsgnistan för en stund helt enkelt.
Värdelöst!!

Hur kommer man ur en såndär dipp? Varför får man den öht?
Jag orkar inte….
Jag vill bara vara lycklig. Kan inte min sista del i livet bli det?
Hur ska jag ta mig ur det här? Vad ska jag göra för att lyckas?

Den nakna sanningen

Idag är en såndär dag då mitt huvud är tungt. Tungt och fyllt av tankar, sorg och saknad.

Jag undrar varför vissa dagar är så och andra inte? Men jag måste erkänna att det är skönt de dagar jag slipper känna såhär.
Allt blir jobbigt. Allt blir tungjobbat. Jag vill bara åka hem och dra ett täcke över huvudet och inte stiga upp något mer.
Jag önskar att jag hade någon jag kunde prata med om detta. Nån som varit med om samma sak. Få höra deras berättelser om hur de har klarat sig hittills. Dock känner jag mig lite annorlunda, de flesta personer man läser om är väldigt snabba med att försöka igen och få ett nytt barn. Det gjorde inte vi. Jag kunde inte… det var för övermäktigt, för stor sorg. Känslan av den stora paniken att inte veta…

Jag vet, jag bara babblar på om allt och inget och ni förstår kanske inte ens hälften av vad jag skriver här och nu…
Jag är bara tom. Tom, kall och känner mig ensam och oduglig. Eller ska jag säga okapabel?
*suck*
Är det någon annan än jag som varit vid askgravlunden och tänt ett ljus för vårat barn?
Nope.
Men det är väl så det blir när ingen känner honom. Det är ju egentligen bara jag som gjorde det. På ett sätt.
Det var bara jag som fick känna, leva och älska på detta sätt. Är tacksam för den stunden, men den här långa stunden efter med så mycket tårar… jag vet inte om det var värt det?
Är det dt?
Ja, det är klart som fan det är det. Det är unikt, en stor gåva att få vara gravid. Tänk om fler kunde tänka så. Tänk om man kunde tänka så innan man själv vill ha barn?
Jag vet hur jag tänkte och såg på det hela… Suck!

Har en stor klump i magen idag… Tårarna bränner bakom ögonlocken, huvudvärken är ett faktum och jag är trött. In i själen trött.
Men det är såna här stunder jag måste lära mig att rycka upp mig ifrån, inte låta det ta ner mig.
Jag måste kämpa, jag måste bli starkare, jag måste förstå och våga.
Jag måste vinna.

2 år av saknad

Det gör fortfarande ont. Tårarna bränner bakom ögonlocken och det känns som jag trevar i vilsenheten efter något att ta tag i. Men det finns inget.

Jag minns så väl hur allt var för exakt två år sen. Hoppet, när mitt hjärta stannade, blicken från min mamma som var med en stor sorg när hon såg oss på förlossningen, känslan, folket. Ja, allt….

Jag önskar verkligen att han hade levt idag.
Undrar hur han hade sett ut? Hade vi haft kalas imorrn? Gett massa onödiga presenter? Troligtvis!

Det jag hatar mest av allt det här är att det alltid kommer finnas med mig. Alltid. Hela tiden.
Det är inget man glömmer. Den stora tomheten. Saknaden.
Usch, fy faan på ren svenska!!!

Ja, jag tycker synd om mig själv! Jag tycker synd om oss & jag tycker inte vi var värda det här!!
Imorrn kommer jag lägga mig ner å dö – psykiskt. För livet går vidare trots att man själv har stannat upp å undrar vad alla gör.
Imorrn är det min stund för eftertanke.
Önskar du var med mig!
<3

Otroligt personlig

Dagarma bara springer iväg och jag kommer på mig själv flera gånger med att tänka ”det här måste upp på bloggen”. Men så gör det inte det, å sen så är det för gammalt att läggas upp tycker jag… Haha!
Jag har iallafall fall varit med kusin vitamin – Jannike ner till Ullared i helgen. Det var en sjuk resa. Men väldigt rolig! Vi har skrattat så vi har gråtit flera gånger, vi har gråtit, pratat om allt och ingenting. Ätit SJUKT ÄCKLIG mat och sjukt god mat. Vi har båda blivit akut allergiska, sovit på en hård säng, glömt saker, shoppat saker och haft troligtvis mitt livs tråkigaste och mest irriterande bilresa hemåt.
Bra sammanfattat va? :)
Men jag ångrar ingenting. Jag har haft stenkul! TACK JANNIKE! <3

Annars då?
Ja, jag ska vara helt allvarlig och ärlig nu. Jag tänker massor på barn. Jag är så otroligt avundsjuk på alla som får barn runtomkring mig. Som får vara mammalediga och njuta av sina små bebisar.
Jag vill det också! Jag vill det så otroligt mycket att det gör ont i hela min kropp – hela tiden. Och jag är så frustrerad, för det känns som det aldrig kommer att hända mig. Jag kommer ruttna, dö gammal och barnlös. :(
Precis det jag inte ville skulle hända.
Jag uppslukas av allt som har med det här att göra… Så jävla värdelöst.
Och inte nog med det, jag är ju fortfarande helt spak när det gäller andras bebisar. Jag tycker inte det är kul att umgås med dom, det gör ont i hjärtat. Nä, det SKÄR i hjärtat.
Alltså, missförstå mig rätt nu. Jag missunnar INGEN deras bebis, inte alls. Men jag är avundsjuk på det ni har, det jag aldrig fick. Jag fattas något. Jag vill inte gå till en grav, jag vill fira födelsedagar, höra gurgel, byta bajsblöjjor och allt annat….
E ni med mig?
Å denna känsla blir bara större och större….. Jag pallar fan inte :(
Det är ju inte lättare heller när folket i min närhet, som har barn, slutat höra av sig. De skrämmer väl dom, ja mina känslor alltså. Vad vet jag…
Vad ska jag göra?

DET ÄR ETT HÅL I MITT HJÄRTA!

En vecka hemma…

Thailand var superskönt! Lite för lite sol kanske, men fasiken så skönt!
Det var underbart att få komma hem till djuren dock – oj som jag saknat dom! <3 Men ja.. Tillbaka till vardagen och i torsdags var ingen vanlig dag... Ett år sen begravning. Fy faan... Ett år!! Vet ni vad jag saknar att inte ha ett barn? Det gör så ont, ända in i själen... Ont!!! Önskar jag kunde genom något magiskt trollspö bara se till så att allt var bra. Att jag mår bra, inifrån å ut. Idag är det lördag å jag har sovit jättemycket denna vecka. Tror själv att det beror på att min hjärna går i högvarv.. Mitt liv är inte normalt än. Långtifrån. Jag mår inte så bra som det kanske ser ut.... Hela dagen har jag skrotat runt i mysbyxor å kollat på tv. Det behövdes! Nu kommer Ammi å Jos å vi ska äta tacos å snacka en massa skit - så härligt!! <3 Imorrn ska jag åka å krama min älskade mamma igen. Mysigt :) Ta hand om er! 20131130-161003.jpg

Alla helgona…

Mitt älskade barn! Snart två år sen du lämnade oss å det gör ont i mig varje dag…
Jag är helt säker på att du hade gett oss många skratt å upplevelser i livet, men tyvärr får vi aldrig ta del av det…

Jag hoppas en dag kunna få ett syskon till dig. Någon som jag får krama, älska å leka med! Sätta mina värderingar i & visa vida världen för!

Ikväll åker jag ut till din minneslund å tänder ljus. Från mig, pappa & mormor.
Vi saknar dig. Vi älskar dig!

20131102-200641.jpg

Hur känns det?

Ja, hur känns det att det har gått 1,5 år och du har inget barn jinnie?
Tror ni det är någon som frågar det?
Nä. Snarare så tar man för givet att man har glömt och gått vidare. Att man inte har någon sorg.
Så jävla fräckt. Ursäkta språket.

Men jag blir så ledsen.
Jag har fortfarande en stor sorg och framförallt en stor saknad av mitt barn.
Då kanske ni kan gissa hur det känns att inte ha ett barn öht efter 1,5år?
Det är grymt. Fruktansvärt och jävligt ihåligt.
Sist jag grät pga det var igår.
IGÅR.

Kan det inte bara vara vår tur nu? Kan inte vårt liv vända och allt det här jävla skiten som händer gång på gång, kan det inte bli bra?
Jag vill känna ett lugn i min kropp. Jag vill känna mig duglig. Inte skyldig, äcklig och orolig.

Tack.