Min mage vrider sig och illamående känslan är ett faktum. Jag andras i 150 knyck och det känns som om jag springer ett maratonlopp och snart ska stupa.

Vad är det som händer, undrar jag…
Varför kan jag inte bara få ha lite tur, lite flow i livet? Men jag antar att jag inte hör till skalan som ”livet blir vad du gör det till”, för inte faan försöker jag få alla att dö i min närhet?
Vi fick missfall för ett tag sen. Och nu har jag en tom fostersäck i min mage som troligtvis är vecka 6.
Jag känner mig gravid men jag är inte det. Tack för det.
Ska på ett tredje ultraljud nästa fredag (samma dag som vi begravde Do-Do – HALLELJUJA) och dubbelkolla så det verkligen inte finns nåt liv där, men ja… det gör det ju inte…
Nu fick jag ta bort hästen. Farfar har nyss dött. Vihar redan förlorat ett barn.
HUR JÄVLA MYCKET SKA MAN TA?

Jag orkar inte mer. Jag är inte stark, men jag vet inte vad jag har att välja på.
Allt slits ifrån mig. Har jag sån extrem otur? Är jag så fruktanvärt elak att jag inte är värd något?
Eller tycker ni bara att jag är pessimistisk?
Jag vet inte.

Jag mår i alla fall inte bra. Inte Jugge heller.
Lorden avlivades igår. Jag saknar honom massor, saknade honom redan innan vi tog bort honom. Det vi hade…
Jag är så otroligt ledsen…
Fan.

2 reaktion på “

  1. Nu får det väl räcka med tråkigheter för er! Ni är absolut värda
    bättre än så här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *