2 år av saknad

Det gör fortfarande ont. Tårarna bränner bakom ögonlocken och det känns som jag trevar i vilsenheten efter något att ta tag i. Men det finns inget.

Jag minns så väl hur allt var för exakt två år sen. Hoppet, när mitt hjärta stannade, blicken från min mamma som var med en stor sorg när hon såg oss på förlossningen, känslan, folket. Ja, allt….

Jag önskar verkligen att han hade levt idag.
Undrar hur han hade sett ut? Hade vi haft kalas imorrn? Gett massa onödiga presenter? Troligtvis!

Det jag hatar mest av allt det här är att det alltid kommer finnas med mig. Alltid. Hela tiden.
Det är inget man glömmer. Den stora tomheten. Saknaden.
Usch, fy faan på ren svenska!!!

Ja, jag tycker synd om mig själv! Jag tycker synd om oss & jag tycker inte vi var värda det här!!
Imorrn kommer jag lägga mig ner å dö – psykiskt. För livet går vidare trots att man själv har stannat upp å undrar vad alla gör.
Imorrn är det min stund för eftertanke.
Önskar du var med mig!
<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *