Att våga igen.

Var som sagt hos Jannike i söndags. Och vi pratar ju alltid massor när jag är där. Om allt.
Väder, händelser, hästen, mig själv, hennes barn, huset mm. Riktigt skoj :) Tiden går fort om jag säger så…
Denna gång kom vi in på det här med barn igen…
Min kusin, Jocke (hennes lillebror) fick en dotter till för någon dag sen. Och min halvsyster fick barn nummer två samma dag som han… (Sen skulle jag kunna räkna upp betydligt många fler som har fått barn i min närhet som fått ganska nyligen, men det hoppar jag över ;) )

Hur som… vi pratade om att det är dags för oss att försöka igen…  Att jag måste våga! Att jag kommer ångra mig annars…
Å det är inte det att jag inte vill, men jag är så JÄVLA RÄDD. De flesta säger hela tiden ”det kommer inte hända igen”. Nä, men OM (för det skulle ju inte ha hänt oss öht, eller hur?) Hur fasiken tacklar man det?
Jag skulle nog ta livet av mig…
Klarar inte en sorg igen.

Men hur gör man för att VÅGA? Hur ska jag komma över min rädsla? Hur ska jag kunna gå där i 9 månader och hoppas, tro och längta? Kommer det vara problem under graviditeten? Kommer allt kännas bra?
Hur är det att göra detta med ”igångsättning”. Missar man inte hela grejen då?
Eller ja, det har vi ju redan blivit ifråntagna. Hela grejen med ett första barn.
Våran barnvagn blev Kompis. Ja, så är det. Lämnade in barnvagnen och köpte Kompis för pengarna…. Sjukt va?
Ångrar det inte en sekund, men känslan och tanken på det hela får mig att bli väldigt ledsen…

Jag vet att jag måste våga, jag vet att jag vill innerst inne. Men hur kommer jag över tröskeln? Hur gör man? Och kommer mitt liv stanna upp undertiden? Hur blir det med jobbet? Hästen? :(
Har så ont i magen pga denna tankebana som går…

HUR FAN GÖR MAN?

4 reaktion på “Att våga igen.

  1. Jag vet inte om det är råd eller tips du vill ha.
    Tänkte bara nämna att även om jag inte gått lika långt som du gick, med mina 3 förlorade så känns det toppen att ha kommit iaf så här långt. Och den som säger att man inte är rädd den har aldrig förlorat sitt barn. Så fort något känns annorlunda, tarmarna spökar eller liknande så kommer knuten i hjärtat.
    Det jag vill säga att jag tror det är svårt att inte vara rädd i detta läget. När jag erkände för mig att det var ok att faktiskt vara rädd och orolig så har det känts lättare.

    Massa kram på dig och jag håller tummarna för att ni vågar ta steget!

  2. När längtan blir större än rädslan, då är det dax. Även om skillnaden inte är stor.

  3. Den här kommentaren har verkligen fastnat i mitt huvud. Du har verkligen helt rätt i det du skriver. Helt rätt! Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *