såhär är det…

Klockan slår 17,16 och det är en torsdag, torsdagen den 18 juli. Sommarvärmen är tryckande och temperaturen är uppåt 28 grader varmt. Solen skiner och det blåser knappt nånting.
Vi är i ett litet radhusområde där det är full liv och aktivitet. Fönster och balkongdörrar står på vid gavel för att få inte lite luft, men det är knappt så det hjälper.

I ett av husen så bor en familj på två med sin lilla hund. De har haft en ganska bra dag hittills, en av varit helt ledig och den andra arbetar just nu halvtid, så de har hunnit med att åka till en bilhandlare och kolla in bilar, varit iväg till vattnet och badat hunden. Men ”frugan” i huset är så trött, så de beger sig hemåt för att pusta ut lite.
De sätter sig i soffan och flåsar lite av sommarvärmen. Även deras fönster och dörrar står på vidgavel, just för att ha chansen till en liiiiten vindpust!
Det som andra inte märker, men som dessa två gör är att barnen är ute och leker.

De hör två-tre pojkar som är på framsidan, springer, leker och far omkring högljutt. På baksidan – deras närmaste granne – med alla deras barn som tjoar, skriker och springer. Emellanåt blir skriken så högljudda så man undrar nästan om någon gör sig illa…
Den lilla familjen på två börjar skruva på sig i soffan. Skriken och lekarna som barnen utför skär i hjärtat. Omedvetet så gör det riktigt, riktigt ont…
Deras lilla son skulle ha varit 1,5år nu. Själv lekt, låtit och varit som barn är.
Men hemma hos dom är det så tyst å stilla… Bara tv:n som gör ljud ifrån sig…
Det slutar med att de får resa sig upp å stänga igen både entrédörren och balkongdörren bara för att de inte klarar av att höra barnens stim å stoj. De vet ju att de inte menar nåt illa. Men alla tar det för givet och det blir obarmhärtigt för paret….

De slår sig ner i soffan igen, tittar på varandra och sen tar de på sig skorna och går ut till bilen. De åker iväg… bara för att komma bort från det många tar för givet. Barnen, stojjet, leken.
De känner sig ledsna, vemodiga, ensamma.

Det skulle inte varit såhär! Dom skulle ha varit en familj på tre!!! Men som vanligt så får det istället komma ner en tår på kinden, de får aktivera sig med nåt annat och hoppas att den där känslan, den där då hela kroppen skriker, huvudet hänger inte med, magen vänder sig ut och in, att just den känslan försvinner snart…
För de själva tar inget för givet..
De har en förlorad son att sörja hela sitt liv.

En reaktion på “såhär är det…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *