I did it

Idag gjorde jag det jag sagt att jag inte skulle göra. Jag åkte iväg på vår årliga släktmiddag med palt. I år var det hos Johnny ute på Ekerö och det låt helt magiskt till! :) Vilken fantastisk utsikt han hade. Där, på en stor altan, hade jag kunnat sitta i timmar och myst…


Nåväl, vi blev rätt många tillslut. Inte hela släkten, men rätt stor del av den.
Blir hyffsat stökigt där i början när alla ska hälsa och ta mat,hitta plats osv…på slutet har det där rätt ut sig…


Karro, som är min jämngamla kusin fick barn för ett tag sen och hon hade med sig sin lilla…. Efter en liten stund så bubblade allt över och där stod jag i ett hörn och grät. Jag känner mig så jävla misslyckad och ensam.
Riktigt ensam. För dessutom var jag ju där utan Jugge… Verkar som jag gör alla dessa jobbiga saker utan honom? Så jävla tradigt :(

Känner inte igen mig själv i dessa situationer. Jag är så konstig. Tyst. Finner inga ord. Känner mig i vägen och inte ”en av de andra”….
Innan jag gick kom Karro fram och vi pratade en liten snabbis av att träffas nån dag och snacka lite. Vore väldigt trevligt och roligt. Blir kanske lite lättare också när det blir vi och inte 20 pers till…

Hoppade in i en kall bil och styrde kosan hemåt. Musiken flödade i högtalarna. Melissa Horn sjunger;
”Jag går i vinterskor på hösten, alltid förbered för storm. Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar, jag har känslor utan uppehåll…
Jag har förlorat en tävling. Men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför, det där som jag blir ledsen av…”

När jag väl kommer in mot stan igen så rinner tårarna nerför mina kinder… mina tankar är överallt och bilarnas bakljus blir som röda sjöar framför mig och jag måste torka ansiktet för att överhuvudtaget se.

Man ska inte känna såhär… Man ska inte må såhär.

”när jag träffar gamla vänner, har jag ingenting att säga dom. Dom ställer för många frågor, å jag, jag bidrar inte med nåt. Jag kan ångra, det lilla jag säger eller dra ett allvarligt skämt. Jag saknar dig mindre å mindre. Det kommer annat i mellan, å det är bra…
Jag har glömt dig en vacker dag… ”
Betvivlar…

”Jag kan sitta själv i parken, till solen ändrat färg i mitt hår. Jag kan offra allt jag har för ingenting, jag sträcker mig så långt det går ”

Så.. på vilken bekostnad gör jag sånt här? Är det värt det? Hur gör andra? Jag fattar inte. Nåt som är så enkelt å roligt för andra. Gör bara ont i mig. Jag har inte en aning om hur jag ska te mig i dessa situationer…
Önskar det fanns en guide jag kunde läsa. Eller en knapp att trycka på.
Jane kom fram efter att jag samlat mig från gråten, hon sa; ”Känns det bättre nu?”
Jag svarade;

” Nä, egentligen inte. Det syns bara inte…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *