Joho!

Fredag. Såg ni att Lasse kom ut på annons igår?
Sötaste bilden la hon ut också! :) Man kan verkligen se hans 20cm öra <;3 Har börjat kika lite på andra hästar, men vi får se vad som händer... E galet sugen på en nu iallafall! :) Har tänkt på det här med mitt bloggande. Läste mina äldre bloggar litegrann förra veckan då jag var ledig. Fan va rolig jag var då! :) Skrev roligt, gjorde roliga, intressant saker emellanåt som man kunde skriva om. Nu förtiden skriver jag bara om skit å elände känns det som. Inga roliga kommentarer, ingenting. Blir liksom deppig av att läsa min egna blogg. Haha! Det måste ju vara bra! Eller? :P Men tyvärr så skriver jag ju det jag upplever/känner för. Hur jag mår. Är, gör osv. Så mitt liv är väl helt enkelt inte så piffat å roligt numera ;) Ingen champagne, snittar eller jordgubbar här inte! Skulle ju iväg på en grej i tisdag, det blev inte av. Jag pallade inte att åka, allra helst själv :( *suck* jag blir tokig, för jag vet inte vad jag ska göra för att må bra igen!! Jag får ont i magen när jag "överasskas" av bebisar eller magar. Jag vill inte känna så, men jag gör det. Jag paralyseras. Som igår, öppnar dörren på verkstan. Där står B & R och pratar uppenbarligen om R´s bäbis, hur den är i bilen osv. Samtidigt, det ENDA jag ser. Är B´s fru, som står brevid, gravid. Jag bara stirrar på henne. Säger ingenting. Bara stirrar. Och samtidigt hör jag deras ord om bebisprat. Jag ville bara spy där och då. Jag kände "varför fattar dom inte?" "Varför är de så ego?" Men jag vet ju så väl där också, folk kan inte ta sån hänsyn till mig. Det funkar inte så. Det är inte normalt. Men ja, det är såna känslor jag får. Förstår ni hur jobbigt det är? Så jävla drygt!! Jag vill kunna känna lycka när jag ser nån gravid, eller en nyfödd. Men jag känner bara en egen avundsjuka på det fina de får uppleva och inte jag................. Ni tycker nog jag låter hemsk va? Men jag önskar, med hela mitt hjärta, att den här känslan försvinner nångång. Kanske om jag blir gravid igen?
Fast… jag tror det kommer komma en hel del andra hjärnspöken då. Gå å vara gravid (i 18 månader blir det ju…) och dessutom bara gå å hoppas på att man får föda ett levande barn. Inte ett friskt, utan L E V A N D E barn.
Och eftersom vi fick svaret ”plötslig spädbarnsdöd” så har jag ju nästan ett år till EFTER det som jag kommer få vara rädd, orolig, alltid på min vakt.
Mysigt va?
Jaja… ska inte skriva mer om det där just nu… Vill ju bara grina å gå å lägga mig.

Ikväll ska jag åka & träffa Ammi, ta en fika å snacka lite skit. Det blir trevligt!
Imorgon tror jag det blir lite fotning av Skoda, pussa häst å mocka hästbajs å sen eventuellt utgång med jobbarkompisar, det sista får vi se… Jag hoppas för det första att jag överlever dagen.

Må väl!

20121026-124003.jpg

En reaktion på “Joho!

  1. Jag tror det är väldigt nyttigt att blogga när man har varit med om någonting jobbigt. Det blir lite som att reda ut vad man själv känner och det är en bra säkerhetsventil så man får ur sig det man funderar på.

    Jag läser alltid dina inlägg. Fy vad jobbigt du har det. :( En av mina närmaste fd arbetskompisar råkade också ut för PSD, när barnet var 5 veckor. Hon mådde dåligt länge och jag minns väl att hon beskrev samma typ av känslor som du beskriver här i bloggen. Nu är det 8 år sedan detta hände och hon säger att hennes bebis ständigt finns med i hennes hjärta men att hon efter drygt ett år efter dödsfallet kunde känna sig en aning mindre förlamad av sorg. Det är kanske som du skriver, att det skulle kännas lättare om du blev gravid igen. Samtidigt förstår jag din skräck. Stor kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *