Another day!

Fan va tungt det var igår… ville inte jobba, ville inte träffa folk, ville inte tänka, ville inte känna…
Men jag gjorde allt det där, ändå.

Att träffa min kurator igen var bra. Hon e lite vimsig tanten, men hon vet vad hon talar om! :) Hon gav mig en läxa; Jag ska prata med Richie & Lisa… berätta vad jag känner, hur jag känner, när jag känner…
Och jag ska falla…
Hon menar på att gråta offentligt, för er, är bra. Då ni troligtvis har en bild av mig som en stark person, som alltid klarar sig. Ni behöver se att jag inte är så självgående. Att jag faktiskt mår dåligt osv, för att veta… för att förstå…
Ja, jag vet inte… Jobbigt är det. Vet inte hur jag ska börja. Jag berättade för henne också om hur dåligt jag tycker om mig själv när jag blir sådär… Stel. Att hela jag spännar mig och blir en annan när jag ser bäbisar…
Vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga. Vill ju inte bryta ihop så fort jag ser grannen gå förbi med sin bäbislycka.
Fast kuratorn menar på att det är nog det som behövs…

Jobbigt!!
Ni får inte missförstå mig. Det är INTE så att jag missunnar er, erat barn. Absolut inte. Det jag menar är att jag får mina egna tankar på MITT barn. På vad jag skulle ha haft, vad jag alltid kommer att sakna. Det är DET som gör ont.
För det låter kanske fel ibland när jag säger/skriver att jag är avundsjuk… men det är som ovan jag menar. Det är MITT barn jag saknar, varför fick inte jag, när ni får? Förstår ni?
Den värken jag har i kroppen, varje dag, är obeskrivlig…
Folk säger till mig att det bara är att ringa, komma över å prata när jag mår dåligt. Men ärligt!? Hur ofta ringer ni själva nån när ni gråter så mycket att ni kräks? Eller när ni ser nåt ni tycker är jobbigt, tar ni upp luren å pratar med nån då?
Nää, precis…
Det är oerhört svårt att ta steget. Jag tycker det är skönt att få prata, det är inte det… men jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte lämna ut mig & sen kan ni inte ta emot mitt fall…
Jag vill berätta för er, jag vill känna med er. Höra era tankar och ord. Men jag kommer inte för mig att börja prata… Vet inte hur jag ska vinkla mina ord. Jag blir rätt tafatt när det gäller detta ämne, även om jag VILL prata om det. Hur kommer man förbi det??
Hur ska jag göra för att kunna prata? Hur ska jag veta att ni VILL det? På riktigt.

Det är nog därför jag gillar att vara i stallet så mycket. Där vet jag att det inte dyker upp några bebisar. Det är ingen i stallet som VET vad jag gått igenom. Min häst dömmer mig inte och jag får gråta hur mycket jag vill, när jag vill. Han är där ändå.
Han dömmer mig inte och vinklar mina ord på konstiga sätt.
Det är lugnt & stilla och jag kan koppla bort min hjärna för ett tag… Det är skönt!

Tänk om jag kunde träffa nån, i min ålder, som gått igenom det vi har gått igenom. Att få höra deras känslor… hur de går vidare. Hur faan går man vidare??
Snart är det september… och vi ska begrava vårat barn.
Vad ska ni göra?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *