När ska jag sluta räkna?

10 veckor idag. 10 veckor som jag skulle ha haft mitt barn hos mig.

Jag har varit helt förstörd nu i två dagar. Gråtit i bilen, gråtit hemma, gråtit när jag e ute med hunden. Men alltid när jag är själv. Det är svårast dom stunder jag är själv. Mina tankar skenar gärna iväg då och ja… tomheten som infinner sig är så sjuk stark!
Vet inte hur jag ska slå bort den. För jag vill inte må som jag mår just då.
Min kurator har många gånger sagt att det är ok att vara ledsen, det är ok att vara egoistisk och må som man vill må. Skita i vad andra tycker och säger. Men när jag försöker göra det, då blir folk sura å griniga. De utgår ifrån att jag ska vara ”pigg å gla´”

FÖRSTÅR NI INTE ATT JAG FORTFARANDE ÄR LEDSEN????
10 veckor har passerat, men det känns som 10 dagar…  Bara för att erat liv går vidare och inget händer, så betyder inte det att min sorg är borta. POFF! VÄCK! :(
Nä, den är kvar…

Förlåt om jag låter så bitter å arg. Men en bit av mig är det. Jag känner mig så sjukt ensam så ni anar inte…
Alla dom som sa att dom skulle finnas där för en, undrar jag… vart är ni?? Alla dom som sa att de skulle stötta mig, ”det är bara att ringa” mm… VART ÄR NI?
Kommer jag någonsin känna mig omtyckt av folk igen? Kommer jag ha några vänner? För som det är idag, så är det jag som måste höra av mig till folk om jag vill prata eller träffa nån. Varför ska det bara vara åt ett håll? Varför kan ingen överraska mig å fråga om vi ska käka middag ihop en tisdag, eller se en film ihop en kväll. Eller varför inte dra med en ut i bilen å bara köra en sväng… ni alla vet ju att jag älskar att åka/köra bil…
Men nä… jag bor ju så långt bort, eller hur? Dumt att offra sig ibland….

*Grinar*
jag… fan.
Nä. Ska sluta ösa bajs idag. Om några timmar ska jag vara hos kuratorn igen. Hoppas jag inte blir helt uttömd.

 

Förlåt mig!!

2 reaktion på “När ska jag sluta räkna?

  1. Men fy vad jag lider med dig.
    Det sägs att när det viner om öronen, det är då man märker vilka som är de riktiga vännerna. Men vissa kanske inte vågar höra av sig? De kanske har problem med känslor och inte fixar det helt enkelt. Fegt? Ja. Men vissa är så. Men vad vet jag.

    Lid genom de värsta stunderna. Skrik, gråt kör naglarna i handflatorna och bara känn. Le och skratta när du känner för det. Ha inte dåligt samvete.

    De du önskar hade funnits där. Förlåt dem. För din egen skull. Kämpa på!

    Stora varma h hälsningar Mia

  2. Vad ledsen jag blir av att höra att en del vänner inte stöttar dig. :( Det är komplicerat det här med sorg och sörjande människor. Människor är i regel väldigt rädda för sorg. De vågar inte fråga, umgås eller bara vara för de är rädda att de ska bete sig ”fel” och säga fel saker. Nu är detta långt ifrån lika illa som i ditt fall men jag förlorade min mamma några dagar innan jag fyllde 20 och den sorgen var väldigt jobbig och lång. Det värsta var att alla drog sig undan och ensamheten var fruktansvärd. Det är ett form av svek tycker jag. När man sörjer behöver man verkligen människor rumt sig som vågar låta en vara den man är. Prata om vardagliga saker, lyssna och låta en få prata om sin sorg när man känner att man behöver det. Jag känner dig ju inte, har bara träffat dig ett par gånger, men du är verkligen en av de mest färgstarka personer jag träffat och du har en utstrålning som fastnar hos människor. Jag tänker på dig flera gånger varje dag och lider med dig i det fruktansvärda du går igenom.

    Jag fick själv barn för några veckor sedan och jag skäms lite över det och tycker att världen varit fruktansvärt orättvis mot dig. Varje gång jag ser på min pojk så önskar jag att jag kunde hjälpa dig bort ur din smärta, ta tillbaka din pojke hit.

    Stor kram till dig Jinnie!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *